Långrunda med hastighetsträning

Idag var coachen kry från sin sega förkylning. Jag borde ha anat oråd redan när vi startade - för han verkade alltför glad, pigg och nöjd! Efter drygt en mil ändrar han helt plötsligt på rutten och i stället föra att åka rakt fram hamnar vi i Bergsbrunna backen. Den backen har fått mig att må illa mer än en gång. Men, det verkar som om den hyvlats av lite i vinter, för den var lättare, kortare och mindre brant än förra året - konstigt!

Får pusta ut lite...

Nästa överraskning är att coachen meddelar att vi ska ha hastighetsträning på Östunavägen. Vadå hastighetsträning? Det sa han inte ett ord om när vi gav oss iväg - jag försöker protestera! Men, gissa vem som vinner? Coachen - suck!

Jag får ligga bakom honom i 15 km, i en hastighet som är långt utanför alla medelålders fröknars bekvämlighetszoner. När vi ÄNTLIGEN är framme vid Norrtäljevägen - mår jag lätt illa och har en puls som lyser rött. Får dock - kors i taket - stanna till och hämta andan innan vi fortsätter.

Coachen äter min energibar

Efter 46 km händer det ofattbara coachen får akut energi dipp! Gissa om det känns bra i frökenhjärtat att vi får stanna för hans skull som omväxling. Han får min energibar och klarar sig sedan till Knivsta, tack vare att jag hjälpte till att dra lite - det vill jag i alla fall tro är orsaken. I Knivsta är dagens fikastopp inplanerat på det lokala bageriet.

Kom igen då fröken!

Coachen äter  pannkakor, grädde och sylt och är
sedan som ny. Utan att blinka tar han sig an motvinden på hemvägen och drar med sig en mycket trött fröken bakom sig. Mina medelålders lår känns som om de körts i någon form av köttkvarn eller liknande.

Vi kom hem! Ett tag vi 7 mil trodde jag inte att det skulle gå. Och efter 10 minuters vila på halvgolvet orkade jag mig långsamt upp igen.

Coachen får dra mig!