Hopp om livet!

Efter några dagar med feber och ont i kroppen  kändes det skönt att vakna upp kry i morse. Coachen hade dock sagt till mig att jag inte fick träna idag (kors i taket), även om jag var feberfri redan igår. Han tyckte att jag gott kunde ta det lugnt en dag till. Men jag började sakna min träning! Efter en kort överläggning med mig själv (man får så bra svar då), bestämde jag mig för att en promenad i motionsspåret - med kameran i högsta hugg - inte kunde skada. Promenader är ju dessutom en forma av aktivitet som passar medelålders fröknar perfekt! I alla fall enligt omgivningen. De flesta höjer mer på ögonbrynen när jag säger att jag köpt en tempocykel än när jag berättar om min nya kamera. Folk är konstiga!


Jag hittade tussilago, blåsippor och vitsippor i mängder. Fåglarna kvittrade vårmelodier och de enda människor jag såg på mina fem km var två herrar som joggade om mig. Det blev en promenad som var bra för själen.

Hopp om livet

När jag kom in igen kände jag hur viktigt det är för mig att röra på mig utomhus. Det är bra mot deppighet, ångest, klimakteriebesvär med mera. Helt enkelt en super medicin - mot en himla massa saker som kan drabba en medelålders fröken. Det är tur att jag upptäckt cyklingen!!! Egentligen borde mina cyklar räknas som medicin och vara subventionerade av staten....  Eller det kanske är att ta i men ... jag tror att staten är en vinnare på att jag tränar!