Coachen tar GULD

Eftersom vi inte befinner oss i Motala idag fick coachen chansen att var med på Arlanda Testrace. Det innebär att han numera kan tacka min elaka halsmandel för att han fick en guldmedalj idag. Fast något säger mig att han inte riktigt tänker så......

Coachen och söta Sara

Vid 16-tiden bestämde sig coachen för att vara med. Vi stressade iväg för att han skulle hinna efteranmäla sig. Kommer dit och då inträffar det som alltid inträffar när coachen är på ett ställe med cyklister han började heja på allt och alla.... SUCK - hur mycket folk känner denna man?? Själv reduceras jag till coachens fröken - en suspekt person.

Coachen pratade och pratade - någon uppvärmning var det aldrig tal om. Han körde med samma taktik som söta Sara - litade helt enkelt på att värmen i luften skulle vara tillräcklig.

OBS -  coachens tunga

Startfältet var stort och bestod inte bara av H50 som coachen tävlar i utan även H55,  H60,  H65,  H70 och H75. Till alla er kvinnor där ute säger jag bara - gubbar som cyklar är vältränade HÖGT upp i åldrarna. Inga gubbmagar här inte!

Starten gick och jag fick ganska snart panik när jag ser hur coachen går upp och drar - det är korkat! 

Cochen drar = inte bra!!

Coachen i mål!

Men något varv senare har han lagt sig på en bra position långt fram i klungan. När de efter 8 varv närmar sig mål inser jag att han fortfarande är med - pulsen stiger oroväckande hos mig.Hur hög ska då inte coachens puls vara? Han ger allt de sista metrarna. Sedan klagar han över darrande ben i en timme efteråt - lite klent om jag får säga vad jag tycker. Men urladdningen  räcker till GULD i H50.

Priset är förutom en medalj
 -  två kilo daim som han ger bort till söta Sara.... Med motiveringen att fröken inte ska äta sådant! Hm!!! Vet inte hur jag ska tolka det.

Coachen och söta Sara ( hon blev två i sin egen klass)