Galen kollega och en vurpa

Redan igår hörde A av sig och "tjatade" om hur bra det skulle vara för oss att jogga efter jobbet idag = fredag. Hon hade en massa argument om vilken kanonstart på helgen det skulle vara för oss... Jag var MYCKET skeptisk, men hon vann.

A i pannlampans
sken.

Efter sista lektionen var det bara att gå in på handikapptoan och förvandlas till joggingfröken.

Vid Jälla (vårt joggingställe) var det MINUS tre grader. Försökte avstyra, men A var stenhård. Här skulle joggas och dessutom var det enligt A dags att köra "lite" mer än ett varv idag. Bara för mig att tända pannlampan och iväg.

Skadad armbåge!

Jag först och A efter (som vanligt), det var halt! Efter knappt två km "går jag omkull" och blir skadad! Hål på armbågen och troligen blåmärke, i morgon, på höften. Då tycker den medelålders fröken (med all rätt) att den yngre kollegan A ska säga... "... nu går vi resten och struntar i extra svängen...". Pytt inte hon inte. Hon flåsar fram "Är du ok?" och sedan jagas det vidare.

Extra svängen visar sig bli LÄNGRE än vad både jag och A trott. I stället för en extra km blev det två...

På slutet vill jag bara gå... Men, A visade inga tecken till att vilja stanna. När vi är framme kryper det fram att A att drömt om att gå men tänkt "Eva bara fortsätter då måste jag också fortsätta" . Va! Jag som längtade efter att hon skulle hojta "Vi går en stund...".

A och jag är INTE bra för varandra det är dagens slutsats.