Har lidit lite av "lovblues" de senaste dagarna. En "lovblues" är något som kan drabba en fröken när hongår från en tung period på jobbet in i ledighet/lov. Det är ingen behaglig känsla och det känns lite som om att tappa fotfästet. Det finns många sätt att bota "lovbluesen"; städning, renovering, sova, bli extremt social eller tvärtom extremt asocial - ja alla varianter finns och i mitt fall är en viktig del i det hela CYKLING.
Idag när jag vaknade kändes det så där.... men solen sken och crossens bakdäck var helt efter min lyckade lagning, det var bara att dra på sig cykelkläderna och ge sig ut. Tänkte först att det får bli en kort runda. Men, för varje km jag trampade kändes det bättre och bättre. Så jag bestämde mig för att angripa mitt privata Mount Everest här i Uppland - Pottåkersbacken. Ja, namnet kanske inte är så imponerande men den backen har varit mitt privata helvete sedan jag började cykla. Den är indelad i tre partier och den brukar medföra att jag flåsar som om jag håller på att dö innan jag kommer upp för sista delen och mjölksyran i låren ska vi inte prata om.
Idag hade något konstigt hänt - backen verkar ha krympt över vintern. Jag kunde andas utan problem, visst flåsade jag men inte överdrivet mycket och mjölksyran var hanterbar. Mystiskt! Jag tror jag får höra med någon geografilärare på skolan om det skett någon lokal erodering vid Pottåker i vinter.
Ringde coachen från toppen av backen för att berätta att den krympt - dumt av mig! Fick nämligen order (från en buss någonstans i Italien) om att cykla minst fem mil. Min lilla invändning att jag cyklade på crossen med grova däck fick inget gehör. Bara att trampa var ordern. Vilket gjorde att rundan idag givetvis blev minst fem mil, jag gör som coachen säger - Dagens runda.Det fanns fortfarande is och snö på de lite mindre vägarna när man kom i skuggiga partier men på några vägrenar i solen kunde man se tussilago!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar