Desierto - andra försöket (eller skam den som ger sig)

Från Via Verde - svichande

Coachen hade själv kommit till insikt idag (kors i taket) – ingen mer cykling i Spanien för hans del.  I stället fick han ”äran” att vara följebil när jag för andra gången denna Spanienvistelse skulle ge mig på Desierto. Förr försöket var ju ingen direkt succé. Tvärdog innan jag var uppe.

Första träffen med följebilen var planerad till direkt efter Via verde (för övrigt den vackraste banvall som finns att cykla på). Coachen var på plats när jag kom ”svischande” men utan vatten! Minus till följebilen! 

Efter ett snabbt rådslag enades vi om att ses igen innan stigningen. Här blev det en ”liten” missuppfattning så jag fick stå och VÄNTA på coachen och vattnet, som han handlat till mig…. 

På väg upp

Hm…. Det händer aldrig cyklisterna på Vueltan. Betyder det att en medelålders fröken inte har samma kompetenta team som proffscyklisterna? Det kan väl ändå inte vara möjligt?

Så här ser det ut.... pricken är en slitande fröken

Stigningen är rejäl, det är serpetinsväng efter serpetinsväng. Totalt cirka 7 km. Det är långt när det är uppför hela tiden och cyklisten är medelålders och fröken!

Men, idag höll frökenbenen och frökenflåset hela vägen. Sväng efter sväng, meter efter meter segade jag mig upp. Då och då kändes det till och med bra – hur otroligt det än kan låta.

Coachen roade sig med att fota mig när jag slet som en slav. Då och då åkte han också förbi mig i bil skrek "bra fröken!" Lätt att skrika när man sitter i en bil.....

Väl uppe – blev det en caffe con leche som belöning innan det var dags för nästa prövning. Nedförskörningen! 

Hittade en kompis vid fikat

Nu övergav följebilen mig och coachen meddelade att han hade "bättre saker för sig" än att hänga mig i hasorna… Hm…… Åter igen ett bevis på att ”Team Fröken” har en hel del att jobba på när det gäller service. Förresten jag har ju inte ens en teamdräkt – bedrövligt! Undrar vem som vill sponsra? Erbjudanden mottages tacksamt!!!

Nedförskörningar med serpentinsvängar är läskiga – det går fort och på ena sidan har man en bergsvägg och på andra sidan ett stup. Toppade med 48 km/h och då kändes det lite skakigt! Inget för frökennerver så då kom bromsen till användning.

Sedan var det bara att rulla hem via beachen i Benicassim och Via verde tillbaka till Oropesa. Där jag återigen fick vänta på följebilen som hade nyckeln. Som sagt servicen kunde vara bättre i "Team Fröken".