Vårblotet - en blåsig historia

Inför start!

Fy f-n vad det blåste idag! Och ju längre loppet gick ju mer blåste det! Utan coachen hade jag inte överlevt idag - bara att erkänna. Fast lite var det hans fel också att jag blev så slut vilket du kommer att förstå om du läser vidare....

De här fick jag inte åka med

Vi startade i gruppen med de som skulle hålla 28-32 km/h och som vanligt blev det en lucka för mig till de snabbaste i vår startgrupp i första uppförsbacken. Men, på uppmaning av coachen mosade vi ikapp dem (vill betona att det fanns andra bakom oss som vi kunde ha valt att ansluta oss till). Kom ikapp! Vi åker ett tag i en oorganiserad klunga - tills coachen säger "vi kan inte åka med de här - jag bli tokig". Så när alla andra i gruppen går i depå vid Skokloster fortsätter vi.

Efter ett tag kommer det några och kör om oss. De ligger på skapligt och då ska jag i uppfostringssyfte hänga på dessa enligt coachen - fy fasiken vad jag slet i vinden. Utan coachens hjälpande hand i några långa uppförsbackar hade det gått helt åt skogen. I vanliga fall brukar jag förbjuda honom att hjälpa mig men i den vinden så var jag barnsligt tacksam!

Vid den sista kontrollen i Örsundsbro fick jag extra bra service av Michel Lafis. Denna fd elitcyklist gjorde bedömningen att här är en medelålders fröken som verkligen ligger på gränsen av vad hon klarar bäst att se till att hon får i sig lite extra vätska. Det blev ett kort stopp och sedan iväg igen! Jag ville välja de lugnare herrarna men.... coachen såg till att vi kom ikapp de som gick hårdare. Vi tappade dem men en av dem kom vi ikapp och han låg snällt bakom om oss in i mål.

Fick bileskort in i mål av Pernilla - som utlovat det tidigare. Kände mig som en VIP där för några minuter.

Bileskort

I mål!

Sammanfattning - otroligt vackra vägar, trevliga depåer, bra organiserat men VIDRIGT jobbigt med vinden. Jag är ju faktiskt motvindsallergiker, och tycker inte om att ta i utanför min bekvämlighetszon - fast coachen verkar älska att få mig utanför den.
.