Från Via Verde - svichande |
Coachen hade själv kommit till insikt idag (kors i taket) –
ingen mer cykling i Spanien för hans del.
I stället fick han ”äran” att vara följebil när jag för andra gången
denna Spanienvistelse skulle ge mig på Desierto. Förr försöket var ju ingen
direkt succé. Tvärdog innan jag var uppe.
Första träffen med följebilen var planerad till direkt
efter Via verde (för övrigt den vackraste banvall som finns att cykla på).
Coachen var på plats när jag kom ”svischande” men utan vatten! Minus till
följebilen!
Efter ett snabbt rådslag enades vi om att ses igen innan stigningen. Här
blev det en ”liten” missuppfattning så jag fick stå och VÄNTA på coachen och
vattnet, som han handlat till mig….
På väg upp |
Så här ser det ut.... pricken är en slitande fröken |
Stigningen är rejäl, det är serpetinsväng efter
serpetinsväng. Totalt cirka 7 km. Det är långt när det är uppför hela tiden och cyklisten är medelålders och fröken!
Men, idag höll frökenbenen och
frökenflåset hela vägen. Sväng efter sväng, meter efter meter segade jag mig
upp. Då och då kändes det till och med bra – hur otroligt det än kan låta.
Coachen roade sig med att fota mig när jag slet som en slav. Då och då åkte han också förbi mig i bil skrek "bra fröken!" Lätt att skrika när man sitter i en bil.....
Väl uppe – blev det en caffe con leche som belöning innan det
var dags för nästa prövning. Nedförskörningen!
Hittade en kompis vid fikat |
Nedförskörningar med serpentinsvängar är läskiga – det går
fort och på ena sidan har man en bergsvägg och på andra sidan ett stup. Toppade
med 48 km/h och då kändes det lite skakigt! Inget för frökennerver så då kom bromsen till användning.
Sedan var det bara att rulla hem via beachen i Benicassim
och Via verde tillbaka till Oropesa. Där jag återigen fick vänta på
följebilen som hade nyckeln. Som sagt servicen kunde vara bättre i "Team Fröken".