NEJ!

Fröken på rulle

Måste lära mig att säga NEJ och inte bara glatt ja till coachens påfund. Idag resulterade mitt JA i ett rejält blåmärke. SUCK! 

Coachen hade rullar med sig hit i helgen och säger glatt i morse, när jag var lite frökenaktig och pep om att det var vått ute, "Fröken det är kanske dags att du lär dig sitta på rulle?" Och den idiotiska munnen, på den medelålders fröken, säger JA. Trots att det i hjärnans vindlingar finns ett minne av ett tidigare försök som tog slut efter en minut.

Coachen riggade upp en fåtölj som stöd och en pall att sätta foten på vid start. Kom igång (bara det borde vara värt ett pris) och började trampa med ena handen på fåtöljen. Det känns läskigt!!! Vingligt och livsfarligt!

Coachen står bredvid och tjatar "Släpp handen och flytta den till styret". I syfte att stödja mig håller coachen lite lätt i styret, jag släpper handen, flyttar den till styret och sedan gör det ONT. För i nästa sekund ligger jag på golvet med cykeln över mig och skriker.

Coachen konstaterar helt lugnt "Fröken det här var nog inte din grej." Kommer att ha en blå vänsterskinka ett tag framöver, som en påminnelse om att  säga NEJ till coachens idéer.

Det fick bli en utomhusrunda,efter fallet. Lite väta kändes helt plötsligt nästan trevligt.

Den började i lite regn men bitvis fick vi en del sol också. Coachen låg bakom mig på rulle hela rundan - han rehabcyklar och ska ta det lugnt. Att då ligga bakom en medelålders fröken, i frökentempo, är perfekt för honom, men jobbigt för fröken som måste hålla tempot uppe själv i motvinden.

Så först ger han mig blåmärken och sedan får jag slita i motvinden. Inte nog med det jag fick tvätta BÅDA cyklarna vid hemkomst. Det är tungt att vara fröken.

"Riktiga" armhävningar

Suck, pust och stön! Coachen har skaffat sig en ny målsättning - att JAG ska kunna göra "riktiga" armhävningar. Ni vet -  när man står med tårna i, som en planka och lätt som en plätt böjer armarna, så näsan nästan hamnar i golvet och upp igen. Ha! Säger jag bara ha.... Det finns inget som är plätt lätt med armhävningar.

Först ska kroppen bli rak och spänd, inget putande med rumpan, sedan är det dags att böja armarna vilket går bra en bit.... sedan börjar armarna darra och paniken bryter ut! Ska jag hamna med näsan före i golvet och slå mig, är tanken som blixtsnabbt far genom huvudet på fröken. Någonstans där rätar armarna ut sig och vägrar böja sig mer. För coachen är detta beteende korkat, obegripligt och klent. I hans värld kan ALLA göra riktiga armhävningar.

Nu är har han tagit fram lite specialträning för fega, klen fröknar. Det är tyngre vikter på skivstången och soffarmhävningar (en coachuppfinning). Dessa ska göras vid varje styrketräningspass 10 gånger med tre repetitioner. Ser jag fånig ut? JA!! Gör jag dem? JA!! Det tyder på att jag är galen...

Vill lägga till att jag pratade med fyra unga tjejer idag och av dem var det bara EN som kunde göra riktiga armhävningar. Ha! Coachen har alltså fel - alla kan inte göra riktiga armhävningar. Kan du?

Fem veckor på raken

För femte veckan på raken klev jag in på handikapptoaletten på jobbet som en vanlig fröken och kom ut som "sportfåne". Detta måste numera börja betraktas som en vana. Kollegan A har dåligt inflytande på mig - springa en gång i veckan jag som är cykelfröken - inte bra!

Åter igen stannade vi på hemvägen, i Jälla, och sprang ett varv - trots riktigt ruskigt höstväder. Men, just under vår runda tittade solen fram genom molnen och lyste på spåret, så att alla gula löv lyste som guld. Undrar om det var ett tecken från en högre makt? Och i så fall var det ett förebud om att det vi sysslar med är galet och kommer att straffa sig eller var det en belöning för att vi ger oss ut? Hm!

Grönt + orange = sant

Naturen är just nu grön, orange, gul och röd (vackert). Men, det var inte det som fick mig att byta vikter på "skivstången". Nej, det var coachens tjat om bekvämlighetszoner och en artikel, i en av coachens cykeltidningar. Artikelförfattaren skrev att kvinnor ofta har för lätta vikter för att bygga starka muskler (fröken kände sig liiiiiite träffad av detta). Som ni märker har hela bytet av vikter sitt ursprung hos en enda person - coachen.









Inför dagens styrkepass gjorde jag slag i saken och tog av de blå vikterna och satte på de gröna i stället. Det innebar att tyngden på skivstången ökade med fem kilo - inget fnissande nu! Fem kilo är oooootroligt mycket för en klen medelålders fröken.

Har dessutom lyssnat på coachens tjat om att jag ska göra "soff-armhävningar". En  form av armhävningar som coachen skapat speciellt för den klena fröken, och de är klart utanför bekvämlighetszonen.



Totalt sett innebär detta att det finns en risken att varenda muskel värker i morgon. Men, då vet jag vem jag ska skylla på - COACHEN!!!

Helt själv!

Ingen coach och inga karlar - bara jag och min kära cykel, Miss C! Det var upplägget inför dagens höstrunda. Måste erkänna - om än motvilligt - att jag saknade lite "händigt" sällskap innan jag kom iväg. Det där med att skruva av och på pedaler är en aktivitet som den här medelålders fröken inte är speciellt bra på. Var oljig både här och där innan det var klart och en del icke frökenord hade hoppat ur min mun. Men, skam den som ger sig!

Armvärmare...

Kom iväg och solen sken från en knallblå himmel, men var mycket tacksam för armvärmarna - det var KALLT! Saknade benvärmare och skoöverdrag. Nu är det höst!

Under 67 ensamma km hinner man tänka en hel del. Vad tänker då fröknar på kanske någon "nyfiken" (eller som vi i vår familj säger intresserad) undrar? Jo, i den här medelålders frökens hjärna cirkulerade mängder av tankar, ett litet urval:

• Skoltanke - varför sa min nya klass att jag är ROLIG? Rolig är clowner, stand up komiker och liknande inte medelålders gråa fröknar! Drev de med mig?
• Utomlandstanke - vill cykla i värme, tycker inte om att frysa! Det skulle till och med kännas ok att cykla uppför ett berg om det bara är varmt. (Det här är info som jag aldrig skulle delge coachen.)
• Naturtankar - kossor är lite läskiga, hjälp en död orm på vägen, hästar är fina på lååååångt håll....

Som ni märker är det inte direkt nobelpristankar. Men, som medelålders fröken förväntas man inte vara så smart, kreativ och spirituell. Fasiken - det var ju till och med jobbigt att skriva det! Hur jobbigt ska det då inte vara att vara det?

400 mil i år

Idag passerades 400 mil i cykelsadeln den här säsongen! Rimligen borde jag vara glad och lycklig över detta men nej då! Vad sjutton är det för fel nu då undrar kanske någon? Det ska jag berätta!

Dagens cykelpass var tempoträning. Givetvis var det jobbigt och vidrigt för det är tempo ALLTID, den som påstår något annat ljuger (och det är fult att ljuga). Men, det kändes trots allt bra! Klarade mig från mjölksyra och det kändes som om jag orkade trampa på! Så visar det sig när jag laddar ned turen från Garmin att jag har en snittfart som är två tiondelar långsammare än förra veckans. SUCK!

Va! Det var ju idag när cykelfröken passerade 400 mil som hon skulle vara på topp - men icke sa nicke! Undra på om jag känner mig som en sur treåring trots att jag är en medelålders fröken! Det är läge för lite medlidande....

(kvällens fotograf: coachen)

Nu kan det inte bli värre!

Först av allt några fakta (för läsare med dåligt minne och för den som inte känner cykelfröken):

-Jogga är hemskt
-Regn är läskigt
-Medelålders fröknar är "gnälliga".

Hur kan det då komma sig att den medelålders fröken - åter igen - byter om på skoltoaletten, trots att regnet smattrar på taket? Allt  för att kunna stanna i Jälla och springa ett varv på hemvägen.

Det regnar och är blött och halkigt i spåret. Men, där joggar den medelålders fröken med sin yngre kollega A flåsande bakom sig. Fasiken! Nu är det dags för en stor psykologisk utredning!

Ut själv - två karlar med hem!

Coachen är invalidiserad - trist för fröken som inte har någon draghjälp på lördagsturen. SUCK!

Å och S ser snälla ut vid fikastoppet i Knivsta
- men skenet bedrar

Gav mig i alla fall iväg SJÄLV i dimman. Tog vägen över Gråmunkehöga och helt plötsligt ser jag en cyklist som står efter vägen och ser lite olycklig ut. Scouten i fröken vaknar till liv! Här finns det någon som råkat illa ut och som jag kan RÄDDA. MEN, det visar sig vara Å som står och väntar på S, de ska ta en gemensam tur! Gissa vem de fick med sig som bonus? Just det ja, en medelålders cykelfröken. Fast de kanske inte såg det som en bonus.... frågade klokt nog aldrig om det.


S och Å brukar vara snälla mot mig - vilket jag dumt nog skrivit på bloggen! För idag, ville de bevisa att de inte var snällare än coachen. I varje uppförsbacke skulle det minsann spurtas! Va!!! Upprörande! Vem kan man nu lita på? Å vågade till och med hojta åt mig i en backe - häng på nu fröken! Och S verkar ha fått en extra växel helt plötsligt!

God tårtbit i Knivsta

Trots att herrarna misskötte sig idag, var jag snäll nog att ta med dem hem på fika - mest för att reta coachen, som inte alls var nöjd med att vara hemma och handikappad. Han verkade dock lite gladare efter att ha fått prata cykel med S och Å en stund.

Själv inser jag att Å och S numera är lika brutala som coachen. Vem ska jag nu cykla med?

Tredje gången!

Idag hände det IGEN, för tredje gången på mindre än två veckor klev jag in på handikapptoaletten på jobbet som en vanlig trist gymnasielärarinna och klev ut som en "sportig" fröken. Det är lite som stålmannen, fast han brukade väl byta om i telefonkiosker.

Lilla A och jag skulle stanna vid Jälla på vägen hem och springa ett varv. Medelålders fröknar springer inte! Har alltid trott det var en regel men tydligen inte. Nu händer det ju lite då och då!

Låg först i spåret när jag helt plötsligt hör en duns bakom mig! Det visar sig att A vurpat! Kan det bero på att jag tvingade henne att springa för fort!! I min drömvärld är det så. A kom upp snabbt, och fortsatte att ligga bakom mig resten av rundan. OBS! Åter igen får den medelålders fröken dra under träning... oj och oj. Vart är världen på väg?

Sista långa uppförsbacken var som vanligt vidrig. Det fanns en tid när jag var klok nog att gå uppför den. Men, inte nu! Nej och åter nej... Nu ska det minsann joggas uppför hela backen. GALET!

Trots A:s vurpa var vi drygt 30 sekunder snabbare idag än förra veckan. Inte så dåligt på 2,9 km, av en medelålders fröken och en yngre fröken.

Oj och oj.... jag är galen!

Ögonkontakt

Knäpp! Det är vad jag är... i stället för att ta en lugn och skön tur med S idag valde jag att träna tempo, frivilligt på kvällen under övervakning av coachen (som är handikappad och inte kan cykla själv).




Gav mig iväg och det kändes riktigt bra - så bra som det kan kännas när man trampar tempo. Efter några km får jag syn på två manliga cyklister lite längre fram. Märker att jag långsamt tar in på dem - tänka sig - en medelålders fröken tar in på två manliga cyklister... Vem hade kunnat tro det?

snart om...

Till slut passerar jag dem och de tar min rulle - OTROLIGT.... övervägde ett tag att om jag skulle ta rulle på dem. Men, coachen skulle skrikit åt mig då. De tackade artigt för draghjälpen när de svängde av.

Två Motala cyklister bakom en fröken....

Här kör jag om

Mosade på till vändpunkten och sedan bar det av hemåt. Nu började det göra ont både här och där, svetten droppar, pulsen är hög och benen börjar kännas riktigt möra. Tankarna i huvudet är inriktade på en enda sak - fortsätt trampa, tappa inte farten! Va! Ska verkligen medelålders fröknar utsätta sig för detta?


Är nöjd med dagens träning, snittade strax över 32 km i timmen och hade ingen femma över 10 minuter, så mycket mer kan man väl inte begära av en medelålders fröken? Törs dock inte ställa den sista frågan till coachen.....

Vilken dag!

Det har varit en bra dag. Först en föreläsning på skolan av Paolo Roberto. Han visade sig var en bra föreläsare, det kändes som han nådde eleverna med sitt budskap om att VÅGA kliva ut ur boxen ibland även om det känns läskigt. Måste erkänna att budskapet även berör medelålders fröknar eller som coachen brukar säga ..... "ut ur bekvämlighetszonen fröken".

F kravlar runt lite.....

Sedan blev det cykling med F (fd elev) och Kollegan som precis köpt sin första racer. Vi fick till en härlig runda på 48 km,vilket var det längsta kollegan cyklat hittills (gissa om hon var nöjd).

Turen inleddes med en äkta spd-vurpa av F, som såg lite snopen ut där hon låg och kravlade. Hon kom dock upp på cykeln igen och sedan höll vi bra tempo till Österby, anförda av mig. I Österby blev det en "liten" fikapaus innan det var dags för MOTVINDEN hem.

F och kollegan var helt överens om att jag förväntades dra dem hem i motvinden.  Hm - de kan inte ha haft en aning om att jag, som medelålders fröken är van vid att få ligga bakom. Tog i alla fall täten och hoppades att de skulle pipa eller klaga så att jag fick en anledning att stanna till. Tror ni det hände?! Nej, det var skrämmande tyst bakom mig.

Nöjd kollega på ny cykel

Väl tillbaka berätta F att hon fått mjölksyra. Kollegan hade domnat av i händer och fötter och fått slita rejält. Dum som jag är frågade jag "Varför sa ni inte till?" Båda två tittar på mig som jag är en idiot! Och sedan säger de att de i princip hellre dött än bett mig sakta ned. Va?? För mig som medelålders pip- och gnällfröken är det helt obegripligt.

Båda verkade glada och nöjda med rundan trots att jag tydligen plågat dem.... och ville cykla med mig IGEN! Konstigt!

Måste avsluta med att erkänna att det kändes lite gott i frökenhjärtat att jag orkade dra dem runt utan alltför stor ansträngning, till och med motvinden gick ok. Fast det tänker jag INTE berätta för coachen.

Pang!!!

Det går tungt - lite uppför och motvind!

Idag var det dags för tempoträning igen! Första delen i träning var att flytta över tramporna från Miss C till Mr M. Gick helt åt skogen - vilket fick coachen att "håna" mig liiiiiite innan han ryckte in och bytte. Kan meddela att jag nu HELT själv bytt tillbaka!

Det var 55:an som åter igen fick vara tempobana. Coachen, som har mystiskt ont i ena låret/rumpan, följde med som moraliskt stöd i bil och för att ta lite coola bilder som han uttryckte saken. Sedan när blev medelålders fröknar coola? Undrar just vad han fotade i smyg...













Gav mig iväg mot Örsundsbro. Det var rak motvind och jag slet som en slav. Funderade allvarligt att stanna och skrika - "Det här för fan omänskligt, jag är fröken och för gammal för detta!" Men, tanken på medvinden hem fick mig att fortsätta.

Går in för vändning....

När jag åkte över bron, vid infarten vid Örsundsbro, och vände tillbaka mot Uppsala kände jag hur tempot ökade och helt plötsligt blev det kul!

Hinner åka knappt en km med den känslan då det säger PANG!!! Punktering på framdäcket - ett stort hål! Tror ni coachen hade ett extra hjul i bilen som riktiga coacher har? Nej då! Jag fick åka bil hem! Var som en sur treåring i bilen! Och inte blev det bättre av att coachen försökte muntra upp mig med kommentarer som:

- Drygt 15 km i motvind är bra tröskelträning.      (Sedan när har en medelålders fröken velat tröskelträna)
- Du har nog aldrig cyklat så fort i motvind. (Ja, men den missade medvinden då...)
- Nästa gång tar vi med ett hjul extra.... (Vadå nästa gång?)

Fick aldrig valuta för allt slit! Missade den raka medvinden tillbaka då jag kunde ha fått upp farten.... Självklart blev jag en sur treåring det förstår väl vem som helst!

Nu ska här mosas medvind....

Nu kanske någon undrar om coachen hade rätt i att fröken aldrig cyklat så fort i motvind. Jo, han hade ju det! Blev drygt 29 km/h dit - tänk vad jag då kunnat göra i medvinden hem.

Slavdrivare!

Idag är det ett utropstecken i rubriken utan tvekan! Har cyklat med coachen... och kan konstatera att det är lite skillnad mot att cykla med Å och S.

Coachen hade macka i bakfickan

Dagens mål var Rimbo. I teorin en mycket bra idé tills jag insåg att det var tresiffrigt. Tresiffrigt är inte frökenanpassat! Den medelålders fröken pallar bara 8 mil sedan slår tröttheten till med full kraft!

Coachen tjatar om att det sitter i huvudet. Men, han har inte känt hur mina ben känns! Så det så!!! Tresiffrigt är definitivt utanför bekvämlighetszonen - den som jag "älskar".

Han ser ju ofarlig ut....
skenet bedrar

Till Rimbo flöt det på bra! Först på slutet när vägen blev lite berg- och dalbanelik började jag få problem att hänga coachens hjul. Hade det varit Å och S hade de bromsat in REJÄLT och väntat på mig, men sådant gör inte coachen. Tappar jag  får jag slita som en slav för att komma ikapp.

Efter en super god hallonpaj var det dags att trampa hemåt.

Nu hade vi inte lika snälla vindar. Vilket gjorde att om jag låg jag det minsta lilla fel bakom coachen tappade jag. Tror ni han drog ned på tempot? Väntade in mig? Nej då!!! SUCK....

 De sista två milen var jag riktigt slut. Trots det så snittade vi över 26 km/h i timmen dessa två mil. Och på hela rundan blev det över 28 km/h i timmen.... inte alls fröken anpassat. Snacka om att han plågar mig!!

Här är jag TRÖTT

Gentlemän eller slavdrivare?

Är de gentlemän eller slavdrivare?

Å och S var mina cykelkompanjoner idag eller vad man nu ska kalla dem. Det hela började med att Å inte dök upp på avtalad tid och plats. Han hade lyckats med konststycket att få DUBBEL punka. S organiserade upp det hela så vi mötte upp Å på vägen.

Det naturliga borde ha varit att S tagit den kortaste och minst backiga vägen till mötesplatsen, med tanke på att han hade sällskap av en medelålders fröken. Men, icke! Redan här borde jag ha anat oråd, men efter att ha fått suttit en stund i dikeskanten och väntat in Å kändes allt OK. I bra tempo med både och Å och S framför mig trampa vi till dagens mål Österby. Här var herrarna gentlemän och låg fint i bredd och drog - i medvinden!

Efter gott fika var det dags att börja trampa tillbaka - i motvinden. Och helt plötsligt var det inte längre två herrar i bredd framför mig... Nej, nu skulle det åkas på ett led! Jag fick inte ens ligga sist hela tiden - slavdrivarna hade vaknat till liv. Fick dra ibland och Å hojtade så kallade uppmuntrande saker till mig när han låg bakom uppför ett långt motlut (i frökens värld en backe). Något som coachen lärt sig är MYCKET olämpligt.

När det är cirka två och en halv mil kvar hem känner jag kramptendenser i höger vad. Men, jag kämpar på, när det är en mil kvar är det krampkänningar även i låren. Det är så att när fröken tar i och cyklar på glömmer hon ibland att dricka. Coachen har lärt sig detta och brukar kolla att jag dricker. S och Å verkar inte ha förstått att det är deras uppdrag - konstigt! Cyklar man med en medelålders fröken måste man ju ta lite ansvar, eller hur? Och inte VÅGADE jag pipa heller....

Kom i alla fall hem och sedan var det krampattacker i lår, fötter och vader under minst en timme.... Så går det när man cyklar med "slavdrivare" eller var de "gentlemän"?

Fantastiskt - men galet

Idag hände det som jag ALDRIG trodde kunde hända. Jag och lilla A hade bestämt oss för att byta om i skolan och sedan åka direkt till spåret i Jälla, för att jogga innan vi åkte hem. Jag vet!! Det är en plan som är för bra för att vara sann! Medelålders fröknar avskyr att jogga och brukar hitta på undanflykter. Men, vi gjorde det!!! 

Ännu galnare är att lilla A inte låg före hela rundan, utan att den medelålders fröken låg först, och hörde A flåsa där bakom. A som är myyyyyyycket yngre än fröken, brukar annars hålla täten och stanna till och köra styrka ibland under joggingrundan. Har fröken blivit bättre eller har A tappat formen i sommar? Hmmmm tål att fundera på.

Fantastiskt väder ute och härlig krispig höstluft gör att jag nu känner mig nöjd och glad att den galna planen gick i lås.

FY - pip och gnäll!

Här var jag inte alls pipig och gnällig :-)

Varför blev det helt plötsligt +12 grader ute? Är det bara för att kalendern slog över från augusti till september? Eller?

Är det slut på kortbyxcykling nu? Måste jag leta fram armvärmare, skoöverdrag och andra trista kläder ur byrålådorna? Vill inte!

Kyla är inget för medelålders fröknar, när de cyklar. Lägg till att dagarna blir kortare och kortare och ni förstår att pip- och gnällfröken har vaknat till liv riktigt ordentligt denna septembersöndag. Fast medelålders fröknar ska väl vara negativa? Så egentligen är jag bara sådan som omgivningen förväntar sig att jag ska vara!