Pottåkersbacken har "krympit"

Har lidit lite av "lovblues" de senaste dagarna. En "lovblues" är något som kan drabba en fröken när hongår från en tung period på jobbet in i ledighet/lov. Det är ingen behaglig känsla och det känns lite som om att tappa fotfästet. Det finns många sätt att bota "lovbluesen"; städning, renovering, sova, bli extremt social eller tvärtom extremt asocial - ja alla varianter finns och i mitt fall är en viktig del i det hela CYKLING.

Idag när jag vaknade kändes det så där.... men solen sken och crossens bakdäck var helt efter min lyckade lagning, det var bara att dra på sig  cykelkläderna och ge sig ut. Tänkte först att det får bli en kort runda. Men, för varje km jag trampade kändes det bättre och bättre. Så jag bestämde mig för att angripa mitt privata Mount Everest här i Uppland - Pottåkersbacken. Ja, namnet kanske inte är så imponerande men den backen har varit mitt privata helvete sedan jag började cykla. Den är indelad i tre partier och den brukar medföra att jag flåsar som om jag håller på att dö innan jag kommer upp för sista delen och mjölksyran i låren ska vi inte prata om.

Idag hade något konstigt hänt - backen verkar ha krympt över vintern. Jag kunde andas utan problem, visst flåsade jag men inte överdrivet mycket och mjölksyran var hanterbar. Mystiskt! Jag tror jag får höra med någon geografilärare på skolan om det skett någon lokal erodering vid Pottåker i vinter.

Ringde coachen från toppen av backen för att berätta att den krympt - dumt av mig! Fick nämligen order (från en buss någonstans i Italien) om att cykla minst fem mil. Min lilla invändning att jag cyklade på crossen med grova däck fick inget gehör. Bara att trampa var ordern. Vilket gjorde att rundan idag givetvis blev minst fem mil, jag gör som coachen säger - Dagens runda.

Det fanns fortfarande is och snö på de lite mindre vägarna när man kom i skuggiga partier men på några vägrenar i solen kunde man se tussilago!!

Påskstyrka

Glad Påsk!

Igår blev det ingen träning utan en härlig promenad i vårsolen på jakt efter vårtecken och jag hittade några i alla fall. Men, idag är det slut på vilan - tillbaka till träning. Solen skiner vilket borde innebära att det naturliga valet för en cykelfröken skulle vara en cykeltur. Men, dels blåser det rejält (jag avskyr rejäl blåst) och dels har jag en tvätttid inbokad, så det fick bli styrketräning istället.

Coachen har utrustat mig med skivstång, vikter och en bra träningsmatta. Bara så att ni vet så räknas detta som "romantiska" presenter. Han brukar dessutom med jämna mellanrum övervaka mig när jag kör ett pass och påpeka att det är dags att köra med tyngre vikter. Man ska inte träna i bekvämlighetszonen brukar jag får höra. Själv gillar jag bekvämlighetszonen :-) den är trevlig!!!

Med en bra musiklista på spotify och dessa redskap kan man få en bra genomkörare utan att behöva gå till ett gym, vilket passar mig perfekt! Jag gillar nämligen att träna hemma och anser att fördelarna är:

• ja slipper ta sig iväg (=spar tid)
• skönt efteråt, när jag inte behöver gå ut svettig eller med blött hår
• får lyssna på min egen musik hela tiden
• slipper trängas med andra.

Dagens pass blev bra! Coachen skulle eventuellt ha muttrat om att det börjar bli dags att skaffa lite tyngre vikter till vissa övningar. Men..... det han inte ser lider han inte av!

PUNKTERING

Idag skulle jag ut och testa om min ass-saver skulle fungera men turen kom att bli helt annorlunda. Efter 12 km fick jag punktering på bakhjulet förståss. Men, en bra kvinna reder sig själv! Som ni ser på bilden har jag lyckats få bort hjulet, lossat på däcket, tagit ur slangen. Men, det är nu problemet uppstår! Jag gräver fram reservslangen ur bakfickan - den slang som coachen sagt ska passa!!!! Tycker att ventilen verkar lite stor och konstig men tänker att det ska väl vara så. Fel av mig! Ventilen är så stor att den inte går att få in i ventilhålet på hjulet. De ord som jag nu tänker om coachen är inte lämpliga för en medelåldersfröken.

Jag drar ett djupt andetag och börjar tänka - kanske kan jag sätta tillbaka den gamla slangen och pumpa och  hoppas på det bästa. Sagt och gjort! Men, hålet på slangen är så stort att det inte fungerar. Nu drar jag ytterligare några djupa andetag och funderar på en lösning. Coachen är i Italien (= han kan inte komma och rädda mig även om det är hans fel), alla andra jobbar.... Så det är bara att börja gå! Det är inte kul att gå i cykelskor.

Bil efter bil efter bil susar förbi, och när jag gått  cirka fem km börjar jag fundera på om det inte finns någon som kan tänkas rädda en fröken i nöd. Då kommer hjälten! En otroligt trevlig man/kille i en vit bil undrar om jag vill ha hjälp! Han lyfter upp CC på ett cykelställ på sin bil och skjutsar mig hem. Vilken hjälte! Försöker ge honom mina fikapengar som jag alltid har med mig i bakfickan men han tackar nej - ger mig ett strålande leende och önskar trevlig påsk.

Hur det gick med ass-savern? Ja, det får jag återkomma med en annan dag för nu blir det inte någon mer cykling idag.

Prickig runda!

Om min kära cross CC var så här skitig efter dagens fem mils runda! Hur skitig var då inte jag? Jo, jag var prickig på hela ryggen och på rumpan såg det ut som jag vet inte vad!?! Skoöverdragen var givetvis helt prickiga de också och en och annan extra prick kunde man hitta i ansiktet också och det var inte fräknar.

Varför utsätter jag mig för att cykla under dessa förutsättningar kan man fråga sig? Helst med tanke på att jag redan som barn var MYCKET renlig och inte gillade att lorta ned mig. Nej, usch och fy för att bli lortig var min mitt ledord redan som en liten fröken och det har suttit i under åren. Och nu ger jag mig ut på och cyklar på vägar med skitigt smältvatten utan att blinka. Galet!

Jag tror jag gör det för känslan av vårsolen i ansiktet - den är magisk. Lyckan över att hamna bakom en traktor några km i motvinden, det gjorde jag idag men han körde för långsamt. Känslan av att benen känns starka, som de gjorde idag, är också motiverande för att inte tala om känslan när jag kommer hem och mår så himla bra av att ha varit ute och rört på mig. Den känslan är oslagbar och värd en extra tvätt! Jag lovar!

Prylar prylar och åter prylar....

Cykling är en riktig prylsport, vilket borde få fler medelålders kvinnor att satsa på den. Det är helt OK att köpa cykelskor, cykelkläder och prylar till cykeln utan att mannen i ens liv (som också är cykelnörd) säger ett endaste litet ont ord om detta. Tvärtom han uppmuntrar shoppingen.

De vita skorna till höger impulsköpte jag för någon vecka sedan. Jag har länge velat ha ett par vita skor för att de skulle passa bättre till cykeln - för en icke invigd kan detta låta galet! Mina svarta Sidiskor är snygga men, ett par vita, till Miss C, skulle vara toppen. Fick syn på dessa i en butik (var inte där för att köpa cykelskor) och kunde inte motstå att prova dem. Efter lite provande sa coachen - slå till! Varför tvekar du? Va! Snacka om lycka för en skogalning som mig att bli uppmuntrad att köpa nya skor! Tror att det finns fler kvinnor som skulle älska det!

Däremot har jag lite svårt för det här med att köpa grejer till cykeln. Flaskställen som jag har på cykeln är av carbon (=svindyr plast). Skulle aldrig ha köpt dem själv även om de är snygga och läckra. Men, då tycker coachen att det är roligt att "pimpa" min cykel lite, och så då köper han dem till mig!

Som jag säger - cykling är sporten för dig som gillar att shoppa!!!

Hur såg det ut i början?

När jag började cykla en gång i världen, på coachens sons Bianchi, så hade jag ingen aning hur viktigt det är med carbon, cykelbyxor, tröjor, hjälmar och annat. Det syns mycket klart och tydligt på bilden (ovan) som är tagen på en av mina allra första cykelturer någonsin. Nu skulle jag ALDRIG ha de cykelbyxorna (coachens för övrigt) med den jackan till en grön cykel. USCH och FY! Och coachens tröja på den andra bilden är inte heller direkt klädsam. Tyvärr måste jag dock erkänna  att det i början av min cykelkarriär (låter tjusigt)  finns det fler avslöjande bilder på min brist på cykelstil! Får skylla på att jag inte begrepp bättre och dessutom lånade coachens grejer i brist på egna!

Det hela blev lite bättre när jag köpt den Roséfärgade. Insåg att en så fiiiiiiiin cykel krävde lite av sin cyklist. Men, då uppstod ett annat problem! Vad passar till en Roséfärgad cykel? Ja, svart, vitt och möjligen lite blått. Så det blev min standardutrustning.

Under en period blev jag med MTB - kom dock fram till att det där med att åka över stockar och stenar inte riktigt var min grej. Var helt enkelt för FEG!! Även om det kunde var lite mysigt att komma ut på cykel även när racer inte var aktuellt. Men, det blev lite väl mycket blåmärken. Det fanns en fördel med min MTB färgerna :-) Den var vit och blå. Och det gjorde det mycket enkelt för mig när det gällde kläder. Färgskalan fanns redan i min cykelgarderob.


Ska avsluta med att visa upp hur det ser ut idag.... Dels när jag åker på CC men även en bild från min cykling i Spanien i februari i år på lånecykel. Och även om du som läsare inte tycker det - så tycker jag i alla fall själv att stilen har förbättrats ganska rejält på de här fem åren :-)

Spin of hope till schlager!!!

Klockan 15.00 var det dags för mig att ta mig an den första av mina två timmar spinning till förmån för barncancerfonden. Passet leddes av en kvinna som bjöd på en hel del filmmusik. Och när det kom musik från Grease blev det givetvis hög nostalgifaktor för en medelålders Fröken. Jag  kom genast ihåg hur cool och snygg John Travolta var. Var nog lite kär i honom när filmen släpptes.

Nästa pass leddes av en man som glatt deklarerar att detta är ett schlagerpass - nu blev det lite traumatiskt för mig! Schlager och cykling hör inte ihop, i min värld. Cyklar gör man till rock! Ge mig Street Dogs, Clash, Kiss, Airbourne med flera och jag trampar - men schlager? Schlager sjunger man med till, på ett dansgolv, när man druckit något annat än sportdryck!!! Ja - det händer att jag dricker något annat än sportdryck.

Kan meddela att jag var toksvettig efter schlagerpasset, ledaren hade inga pauser till skillnad mot passet innan där lugna partier var inlagda. Här var det kör till du dör! Så jag kanske får omvärdera det där med schlager lite.....??

I kväll ska vätskebalansen återställas tillsammans med andra glada cyklister på lokal.

Viktig dag i morgon!!

Spinning är nästan lika trist som trainer. Men, i morgon ska det bli kul att spinna! Ja, jag vet att det låter otroligt! Kul att spinna? Varför det?

Jo, i morgon ska jag vara med på Spin of Hope och samla in pengar till Barncancerfonden. Jag har ett tvåtimmars pass på eftermiddagen, som en av deltagarna i Team Stellan! Det här är någon som gör en medelålders fröken varm om hjärtat!

Och du som inte spinner i morgon - varför inte sätta in en slant på barncancerfondens konto - jag lovar att den kommer till nytta!

Cykelresa?!

Klockan 1 natt började coachens mobil att pipa - väckningssignal. Ja, jag vet - det är galet. Vem går upp klockan ett en vardagsnatt om man inte måste?

Det var inte bara coachen som skulle upp utan även jag! Jag hade nämligen fått den tvivelaktiga äran att skjutsa coachen, hans cykel och diverse packning till Stockholm mitt i natten. För kvart över tre skulle bussen till Misano avgå från Klarabergsviadukten i Stockholm för cykeltours årliga påskresa. När vi anlände till Stockholm halv tre stod det REDAN ett gäng frysna cyklister där (-9 grader) och verkade glada och lyckliga över att få gå upp mitt i natten för att få sitta på en buss i 23 timmar. GALET!!! Vad gör cykling med människor???

Men, efter min hjälte insats som chaufför i natt borde jag ha en massa fördelar att vänta mig från coachen när han kommer hem igen! Frågan är bara vad jag ska prioritera!

Trainer - varför det?

Den här vintern har jag för första gången någonsin, på de fem år jag cyklat, suttit någorlunda regelbundet på trainer. Det är givetvis coachens fel!

Det började med att han i höstas köpte en värstingstrainer till sig själv. En som man kopplar till datorn och kan köra både verkliga och skapade pass på. Får faktiskt erkänna att det "nästan" är lite kul att cykla på den,  så länge jag inte behöver jaga mig själv. Jo - det är sant man kan lägga in en skuggFröken som jag får jaga. Då blir det VIDRIGT och JOBBIGT!!! För vem vill förlora mot sig själv? Ja, i alla fall inte jag!!!

Men, det värsta var att i och med att han köpte en ny blev den gamla "över". Det innebar att jag fick "ärva" den. Coachen la in ett pass på den som skulle vara "bra" för mig (= svinjobbigt och knappt genomförbart). Och så lärde han mig hur jag skulle montera cykeln på trainern. Med en trainer hemma, trainermatta och trainerdäck på den Roséfärgade fanns det inte längre någon ursäkt för att inte trampa. Så hela vintern har jag suttit 1-2 gånger i veckan på trainer (gammeltrainern eller coachens värsting). Svetten har runnit och jag har "pipit" - "det är för jobbigt, jag dör" och andra intelligenta kommentarer har hoppat ur mig som små grodor.

Frågan är nu har detta gett resultat? Blir äldre medelålders fröknar starkare och bättre på rundtramp av att sitta på en trainer. Måste erkänna att jag var mycket tveksam. Svaret fick jag när coachen och jag var till Spanien vecka 8. Hur det gick berättar jag sen :-)

Har blivit med blogg

Oj och oj.... Vad har jag nu gett mig in på? Vem kommer att läsa en blogg om en medelålders Frökens vedermödor i cykelsadeln? Ja den som gör det kommer att lära känna mina cyklar:

Miss C - en strålande vacker Corratec. Som kom in i mitt liv förra året. Full carbon och väldigt "racig".

Då fick hon ersätta min första cykel - den Roséfärgade en Canyon med en speciell färg som fått många att reagera. Men, det är mycket viktigt att komma ihåg att hon är roséfärgad och INTE rosa!

Det finns en tredje cykel i mitt liv - CC - en cross från corratec som brukar få rulla tidig vår och sen höst. Även det en riktig snygging om jag får säga det själv och det är får jag. Det är värre med hon som står och håller i cykeln.





Mitt cyklande började på grund av att jag träffade en cykelnörd - Coachen. En man som cyklade och cyklade och cyklade. Jag förstod inte vad som lockade med detta. Men, efter ett år så frågade jag om jag fick prova och veckan efter satt jag på en Bianchi med fötterna fastsatta i pedalerna och trampade mina första tre mil. Sedan dess har det blivit många mil. Mil när jag svurit, frysit, svettats, tvärdött och njutit! Helt galet med andra ord.